Det är en tidig sommardag. Några riktigt fina sommardagar har kommit och gått. Jag ser ut över Öresund när tåget åker över bron som för samman vårt avlånga land och våra grannar i söder. Jag är på väg, och det här är min Danska resa. Självklart har jag beställt in en iskall Tuborg och ett smörrebröd som jag ska förtära så snart vi nått Danmark, som en hyllning. En hyllning till den bäst skrivna novellen på år, och år framöver.

Ur högtalarna sprakar det äntligen ut danska, ”Næste station, Danmark!”. Jag tar ett stort bett av mitt smørrebrød och tar halsar halva Tuborgen. Jag är hemma.

Några timmar senare är jag vid den adress jag fått nedskriven på en gul post-it-lapp av Skelettfabrikens redaktion. Lappen är slarvigt skriven men jag har en stark känsla att jag är på rätt ställe. Jag står på en öde gata som taxin kört mig till. Det är ett helt vanligt förortsområde som antagligen byggts på 50-talet baserat på arkitekturen, men någonting är fel. Mitt i området, på slutet av huvudgatan, står nämligen ett enormt kråkslott i trä. Jag får rysningar i vartenda ben i mitt skelett, för kråkslottet är adressen jag ska gå till enligt GPSen. Jag går fram till dörren och knackar hårt och länge. Inget svar. Jag öppnar den olåsta dörren som har initialerna G.H.P på brevlådan. Det är rätt, men ändå fel. Jag märker det.

Det första jag möts av i hallen är ett moln av damm, därefter en stor tavla av G.H. Pedersen. Jag tittar länge på den. Någonting i den är fel… Blinkade tavlans porträtt precis till mig? Jag går vidare in i slottet. Det ligger omslagspapper från det danska godiset BonBon på golvet, men inte bara det, gamla pappersark, cigarettfimpar och legobitar ligger också på marken. Man får se var man går. Jag letar efter G.H. men han är ingenstans på nedervåningen. Jag ställer mig i trappan och ropar.

– Hallå!, ropar jag och bakom mig hörs en röst.

– Ær det du som kom fra Skelettfabrik?, säger kråkslottets greve G.H. med en rökröst och tar ett bloss på sin cigarett.

Hur jag inte hittade honom förblir ett mysterium. Han står framåtlutad på en käpp i det dunkla ljuset klädd i en grå kavaj och vit skjorta.

– Kom med hær så æter vi kransekage og dricker lidte brænnvin, säger han. Jeg ska berætta allt.

Vi satte oss högst upp i tornet i hans skrivverkstad och mycket riktigt så bjöd han på kransekaka och Gammeldansk.

– Man kan se till BonBon-land hærifrån, säger han med en skrovlig röst och gestikulerar stolt ut genom fönstret där det berömda nöjesfältet ligger. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga så jag smuttar lite på brännvinet och försöker att inte tänka på att alla mina frågor är som raderade ur minnet.

– Så, låt oss börja, säger jag äntligen, var är du född någonstans G.H.? Han stirrar ut över nöjesfältet och kan inte släppa blicken från det.

– G.H.?, frågar jag igen.

– Min mor var kallskænka på den danske slott og min far arbejdede i den gamle godisfabrik et par mil udtanfør København, säger han tillslut. Jag passar på att skriva ner allt jag bara orkar, jag har en känsla att han inte kommer att säga så mycket i den här intervjun.

– Mine førældrar hade ikke tid før meg. Jeg var en ensombarn, säger han och hostar litegrann. Jeg væxte up med min bestefar og min bestemor på landet og det var nok det beste før meg egentligen. Sommar er det beste jeg vedt.

Han tittar ut genom persiennerna och får en liten solstråle strax ovanför ögonen. Det hela är verkligen romantiskt. Han fortsätter.

– Jeg skrev dagbog varenda dag. Jeg skrev historier om hvad mine førældrar gjorde om dagarna. Jeg skrev før att rymma verkligheten.

G.H. fortsätter att berätta att han debuterade med alkoholen vid 13 års ålder och skrockar gott om att det var det bästa som hänt honom.

– Hohoho!, skrockar han. Ja, øl og sprit gjort muligt før mig att finne mange fine kvinner att dela mine historier og fantasier med.

Han berättar att han en gång hade en familj men att hans exfru, som han inte sett på flera år dog för några år sen, och hans två barn, Ann och Knud, båda har egna familjer nu. Ibland brukar dom komma hem till honom och äta kranskaka och dricka flädersaft. Pedersen berättar att dom älskar att gå på BonBon-land men att han själv aldrig har åkt något där. Han fortsätter rekommendera nöjesfältet.

– Jo, ser du, BonBon-land er en nøjesfælt baseret på en meget berømt danske godis. Du har det sækert i Sverige også. Michael Sprangberg fik den idé om att gøra roligt godis før barnen med grimme navn som ”hundeprutter”, ”andemad”, ”hurlumhej mix” og ”bull shit”. Den var en succé!

Samtalet fortsätter i kanske fyra timmar. Jag blir dåsig av all Gammeldansk han bara fortsätter att hälla upp till mig. G.H. Pedersen berättar ingenting om Den danske familjeresan utan berättar bara om sin kärlek till BonBon-godis och BonBon-land. Han sitter och kedjeröker i all evighet och jag tror att det är mer rök än luft i rummet just nu. Han skrockar högt efter två flaskor Gammeldansk och fem cigarettpaket i sig. Jag har smuttat i mig tre halvfulla glas och rökt några cigaretter.

– Du har ikket noget emot att jeg røker denne?, säger han och håller upp en enorm haschcigarett.

– Nej då, säger jag och sneglar på hans skrivmaskin där det sitter ett papper med titeln ”Den danske familjeresan #5”. Min puls går till det dubbla.

– Men vad fan, jag trodde det bara var fyra delar i familjeresan?!, ropar jag ut.

G.H. Tar ett stort bloss av hans jolle.

– Det er nog tid før dig at gå nu, svarar han med cigaretten i mungipan. Han reser sig upp och vi vinglar tillsammans ner för trappan. Jag tackar och bockar för spriten, ciggen och kranskakan. Han tackar för sig och stänger dörren efter mig.

Gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. Personifierat är det G.H. Pedersen. Jag ville ha en intervju om hans litteratur, men fick istället en föreläsning om BonBon-land som glorifierar godis som ser ut som piss och kräks. Hela världen börjar snurra av all Gammeldansk jag har i mig. Jag står mitt i vägen av den idylliska förorten i landet av rött och vitt och spyr. Skelettfabriken forever.